I det första kapitlet anger Paulus tonen i, och ärendet för, sitt brev. Efter den för sammanhanget retoriskt korrekta inledningen, där han anger relationen mellan honom själv och läsarna, talar han om splittringen i församlingen, och ställer den mot Kristi kors och Guds Vishet. Han gör det med tydliga allusioner till profeterna. Det är den tolkningsbotten som jag kommer att använda för att förstå resten av brevet - han skriver ett brev och inte t.ex. en tidning med skilda notiser utan något tydligt inbördes sammanhang.
Låt oss titta litet närmare på kapitel 2:
När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.
Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till - om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.
Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss - vi tolkar andliga ting med Andens hjälp. Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den som är andlig däremot kan bedöma allt, men själv kan han inte bedömas av någon. Vem känner Herrens tankar så att han kan upplysa honom? Men vi tänker Kristi tankar.
Först citaten. Det första är från Jesaja 64, där folket är i Babylonien, och där man får tröst genom hoppet och vissheten om att Gud griper in och räddar demsom tror och hoppas på honom. Det andra citatet är från Jesaja 40, direkt efter att kung Hiskia fått veta att hans rike skall gå under och att hans söner skall göra tjänst i Babylon. (Han tror att det innebär att allt är OK för egen del, och vill inte bekymra sig). Jesaja ger då ett tröstens ord till Jerusalem om att Gud kommer att ta ledningen igen, varefter han beskriver Guds storhet. Citatet är en del av detta.
Så till vad Paulus skriver själv. I det första stycket visar han på sin egen obetydlighet – det är Guds kraft, det är Gud som verkar och övertygar, inte han själv. Han fortsätter att betona visheten, varför det kan vara på sin plats för mig att fördjupa mig litet i vad judarna tänkte på då de fick höra detta…
Visheten förknippades med Salomo. Det fanns tre saker i historien som var viktigare höjdpunkter än allt annat:
Skapelsen
Förbundet genom Mose med folket, som en fullbordan av löftet till patriarkerna.
Salomos regering, som en fullbordan av förbundet med David – Salomo var den förste som individuellt med rätta kunde kalla sig Guds son.
Vidare var Daniels bok, och då framför allt profetiorna i kapitel 2, med parallell i kapitel 7, centralt i medvetandet hos alla judar under det första århundradet (läs länkarna). Alla visste att man var i det fjärde riket, och alla väntade på stenen som skulle krossa jätten på lerfötter, och bli till ett evigt rike (jämför Matteus 16:13-19). I profetian i kapitel 8 var det singulära hornet Alexander den store, vars rike delades upp i fyra delar vid hans död, och nästa rike som tillkommit med list var det romerska (jämför med listerna och ränkerna runt Caesar ca 100 år innan brevet till korintierna skrevs). Det riket skulle gå under, men inte med människohand. Vad skulle allt detta kunna vara, förutom att Gud återupprättar sitt rike?
Så långt om judarnas messianska förväntningar... Åter till vad Paulus säger, och judarna uppfattar, i texten. Det är alltså att Salomo sökte Kristus, som på ett fördolt sätt alltid verkat, och att det rike som alla väntar på redan är här, genom Kristus Jesus. Alla associationer med Salomo innefattar ett antal element, varav ett är att det rör sig om något kungligt, Guds rike, som skall komma, och omfatta hela världen på något sätt. Jämför med Jesu förkunnelse om att himmelriket är nära!
Ett annat element i associationerna med Salomo är det äktenskapliga, förbundet, som hela folket går in i med honom (med Gud och Salomo (Guds son) som den manliga och folket som den feminina parten). Det var t.ex. mot den bakgrunden man läste Höga visan, och det skall återkomma litet senare i dett brev, och en tredje är liturgisk, där tempelkulten är central, men just nu räcker det med att se att Guds vishet har en kunglig resonansbotten. Paulus uttrycker klart att Guds vishet segrar.
Han får också in en ”självklar” treenighetslära när han talar om Guds ande som en självständigt verkande kraft. Så knyter han ihop säcken: den som försöker att tolka det andliga på ett mänskligt sätt finner bara dårskap och hamnar vilse. Självklart står Gud över det, och det skall vi också göra. Vi skall vara andliga varelser, och tänka Kristi tankar (inte på hur smarta vi själva är).
Det var onekligen ett kraftfullt svar till dem som säger sig tillhöra Paulus, eller Apollos, eller Petrus eller Kristus! Och det var en lång utvikning av mig, men jag tror att den kan vara bra att ha med sig framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar