onsdag 6 juli 2011

I kap 4 verkar Paulus knyta ihop påsen

Det här med bibelläsning och bibeltolkning är inte alltid så lätt. Vad menar författaren egentligen? Vad uppfattade hans läsare? Det jag försöker att göra här är att leta efter ledtrådar i texten, så jag fortsätter med kapitel 4 i Paulus första brev till de kristna i Korinth:

Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig. Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Detta, bröder, har jag här för er skull tillämpat på mig själv och Apollos, för att ni genom vårt exempel skall lära er vad som menas med "Håll er till skriften" och inte skryta med den ene på den andres bekostnad. Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva? Ni är förstås redan mätta, redan rika, ni har förstås blivit kungar oss förutan? Ja, om ni ändå hade blivit kungar, så att vi hade fått vara kungar tillsammans med er! Det förefaller mig som om Gud hade ställt oss apostlar sist av alla, som dödsdömda; vi står på arenan inför hela världen, inför både änglar och människor. Vi är dårar för Kristi skull, ni är förståndiga kristna. Vi är svaga, ni är starka. Ni är ansedda, vi är föraktade. Ännu i denna stund hungrar och törstar vi; vi saknar kläder, blir misshandlade, är hemlösa och arbetar hårt med egna händer för att försörja oss. Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord. Hela tiden har vi behandlats som jordens avskum, som mänsklighetens drägg.

Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att visa er till rätta som mina kära barn. Om ni så skulle ha tio tusen lärare som vill göra er till kristna, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som blev er far i Kristus Jesus genom evangeliet. Jag ber er: ta mig till föredöme.

Därför har jag skickat Timotheos till er, mitt kära, trogna barn i Herren. Han skall påminna er om mina regler för ett kristet liv så som jag lär ut dem i varenda församling. Somliga har gjort sig viktiga i tanke att jag inte skulle komma till er. Men jag kommer snart, om Herren vill, och då får jag veta hur det är bevänt med dessa sturska, inte med deras ord, utan med deras kraft, för Guds rike är inte ord, utan kraft. Hur vill ni ha det? Skall jag komma till er med käppen eller med kärlek och mildhet i sinnet?

Det verkar vara ett mönster att kapitlen hänger samman med det som varit innan. Detta kapitel inleds med ”Vi bör alltså…”. Han kommer således med en slutsats av vad han har skrivit tidigare. För mig blir det allt svårare att förstå dem som menar att olika brottstycken handlar om skilda ting, och skall tolkas på olika sätt, eller efter skilda mönster, t.ex. att någon vers är bokstavlig, medan nästa är symbolisk.

Första halvan tål onekligen att läsas flera gånger, och följa den ”väg” som Paulus tar. Han inleder med att säga att endast Gud dömer. Det att hans samvete är rent innebär inte att han är frikänd, eftersom Gud kommer att avslöja allt som vi har i sinnet. Detta är en helt fundamental morallära! Det viktiga är vad vi har i sinnet, det är det som är underlag för domen – jämför med vad Jesus och andra, t.ex. i GT, säger om vad som finns i människors hjärtan. Paulus kommer knappast med något nytt.

Inledningen till det andra stycket tarvar en del eftertanke. ”Det är detta som jag tillämpat … för att ni skall veta…” Vad är det han har tillämpat? Vilket är deras exempel? Vad menas nu med ”håll er till skriften”? Eftersom stycket är en fortsättning på vad som var innan, blir slutsatsen följande: Genom att vara eniga i Kristus, och inte ägna sig åt fraktionsbildningar eller andra stridigheter, kommer man fram till att inte döma. Det är det som han har tillämpat, och det är däri exemplet består. Att hålla sig till skriften är således inte att komma med egna tolkningar, hur klyftiga de än kan vara, utan att hålla sig till enheten och därför inte döma andra! Jag är fullt beredd att vidgå att det kan tyckas innebära något annat om man bortser från, eller underlåter att koppla det samman med, vad han skrivit i kapitel 1-3.

Frågan vem som ger dig någon särställning kan tyckas märklig. Men i sammanhanget verkar den syfta på människor som kommer med egna varianter, vid sidan av vad han och Apollos förmedlar. Sedan fortsätter han med att ganska grovt antyda att dessa människor har en litet för hög självuppfattning.

Det tredje stycket är svårsmält för en del protestanter – att Paulus är fader till församlingen. Begreppet fader är mer mångtydigt än vad som framgår på vårt språk, och i vår kultur, och jag lämnar det åt sidan, och nöjer mig med att konstatera vad Paulus själv säger: han ber att de skall ta honom till föredöme. När han säger att han blivit fader genom evangeliet menar han knappast någon text, som då han skrev detta brev ännu inte var författad, och inte ens de historier om Jesus som sannolikt var kärnan i förkunnelsen under de första generationerna, och som skrevs ner i det vi i dag känner som de synoptiska evangelierna. Han menade knappast heller det glada budskapet betraktat enbart som ett budskap, ett meddelande, en underrättelse. Vad han kan ha menat överlåter jag åt er, kära läsare, att klargöra.

I det sista stycket säger han att han skickar Timotheos. Han verkar inte lita på att enbart en text skall komma att hjälpa. Av vad han redan skrivit framgår att han vet att dessa texter snart kommer att tolkas och misstolkas. Och att man kommer att relativisera eller förklara bort med hjälp av citat från andra håll. De har inte lyssnat till Apollos, och frågan är om de kommer att lyssna till Timotheos. På den frågan inväntar han inte svaret, utan han vill komma själv också. Han avser inte att lyssna till argumentationer, utan i stället se efter hur Guds kraft verkar, dvs. om de fortsätter med sina självupptagna stridigheter, eller om de vänder om till Gud.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar