måndag 1 augusti 2011

1 kor 11 - en stötesten eller en snubbeltråd?

Detta kapitel kan man säga en hel del om ... men jag har i alla fall försökt att begräns mig!

Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.

Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det. Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud. Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad? Lär er inte redan naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår men en heder för kvinnan, hon har ju fått sitt hår som slöja. Någon kanske vill börja strida om detta, men vi har ingen annan ordning, och det har inte någon av Guds församlingar.

När jag ger denna föreskrift kan jag inte berömma er för era sammankomster, som snarare skadar än gagnar. Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. Det måste till och med finnas olika partier bland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på. Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm. Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig." Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig." Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit. Om vi gick till rätta med oss själva skulle vi slippa bli dömda. Men när vi nu döms av Herren tuktas vi för att inte bli fördömda tillsammans med världen. Alltså, mina bröder, när ni samlas för att äta, vänta då på varandra. Om någon är hungrig skall han äta hemma, så att inte era sammankomster leder till att ni blir dömda. Allt det andra skall jag ge anvisningar om när jag kommer.

Det här kapitlet är en verklig stötesten för många kristna. Första meningen verkar mest höra till föregående kapitel, i stycket därefter talar han om hur kvinnor skall klä sig, och i nästa stycke om Herrens måltid. Allt innehåller problem… Vi kanske kan gå med på att ha honom som förebild, men det var inte självklart för hans samtida, som såg honom som en ”vanlig människa”, medan vi ser honom som apostel och avliden sedan länge – och alltså ofarlig. Stycket om kvinnors klädsel hanterar vi gärna försiktigt, eftersom vi inte lever efter hans anvisningar. Sedan gäller det bara att komma på vilken motivering vi skall använda för att befria oss ifrån föreskriften. Kanske ett annat bibelcitat, från någon annan stans? Kanske skall vi göra en analys som kommer fram till att det viktiga egentligen är något annat än vad som direkt framgår ur texten? Idéerna har inte saknats… I det tredje stycket kommer de som inte tror på förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod oftast med förslaget att ”Herrens måltid” betyder att det är något viktigt, men ytterst ändå en vanlig måltid. Sammanfattningsvis måste man alltså ”massera” texten för att komma tillrätta med den. Det inspirerar till att försöka gå från andra hållet, och försöka att först ta reda på vad han menar, och sedan hur de kristna har behandlat och förstått det.

Den första meningen syftar till föregående kapitel, där Paulus säger att han gör allt för att nå fram till alla, och inte väcka anstöt. Han avstår också ifrån sådant som han kan göra för att det kan leda svagare människor vilse. Men meningen har också en aktualitet för oss i dag. Den handlar om att lära genom att göra, och att ge vidare. Jesus är inne på samma tanke när han säger att han förmedlar det han fått ifrån Fadern. Tanken är helt naturlig: varje son lärde sig av sin far. Det knyter alltså an till att Paulus säger sig vara fader för de kristna i staden. Som motsättning finns det som framkom i början av brevet, där några sade sig hålla fast vid Paulus, Apollos, Petrus eller Jesus, vilket inte imponerade på aposteln, som i stället menar sig vara fader för de kristna i staden… Självklart går det också tillbaks till Jesus och till GT, där människor försöker att finna en trygghet, eller en sorts kontroll, genom att hålla sig fast vid något fixerat, och man som motsättning till detta framställer livet, ett levande hjärta etc.

Nu återstår ändå frågan varför Paulus säger att de skall ta honom till förebild, i stället för att t.ex. ta Jesus direkt. Har han så höga tankar om sig själv? Vad innebär det för oss? Jag tror att det är viktigt med levande förebilder, sådana som kan komma och påpeka när man är fel ute. En text kan aldrig göra det…

Det blir för långt om jag kommenterar det följande lika mycket, så jag nöjer mig med ett par påpekanden. Först, naturligtvis, att Paulus säger sig förmedla en tradition att hålla fast vid. Sedan är han inne och rotar i skapelseberättelsen igen… Skulle vi vara lika kunniga i GT som han förutsätter att läsarna är, så skulle vi finna att han inte rycker saker hur som helst för att göra en poäng, utan att han dels förmedlar sin tids uppfattning om vad de innebär, och dels vill få läsarna att komma att tänka på hela det ursprungliga sammanhanget. Funderingen kring att täcka huvudet, som exempel, hänger samman med bilden av templet, där man täckte för det allra heligaste. Det var en stor snackis på den tiden att förhänget hade gått sönder när Jesus dog, vilket de enkla människorna såg som att de fick komma in, och att Gud kom ut, medan de mer lärda såg det som att templet blivit vanhelgat. Det återstår i alla fall att fundera över varför vi inte lever efter hans föreskrift. För den katolska kyrkan är det enkelt: vad du binder på jorden skall vara bundet i himmelen, och vad du löser på jorden skall vara löst i himmelen. Det innebär att Paulus har rätt att ge en föreskrift som är bindande för hans församling, men endast Petrus, eller alla biskopar tillsammans, kan ge eller upphäva saker för hela kyrkan. I detta fall har man upphävt föreskriften, eftersom man funnit den vara kulturberoende. Ett annat exempel är det som beslutades i Jerusalem om att inte äta blod. Å andra sidan har vi fått nya regler, eller tillämpningar, som fastan, att gå till bikt och kommunion minst en gång per år, att iaktta särskilda högtidsdagar osv. Nästa observation gäller att den barhuvade kvinnan drar skam över sitt huvud, men hennes huvud är mannen (sic!). Vem drar hon skam över?

I det andra stycket talar han om nattvarden igen. Nyss sade han att det är den som gör oss till Kristi kropp, och nu att den ger oss gemenskap med honom. Paulus är inte velig eller vimsig, utan tvärtom mycket logisk och konsekvent. Han är tillbaks till temat i de första kapitlen, om församlingens enhet, och han verkar missbelåten med att de delar upp sig, och att de gör det till en mer allän fest. Vad han egentligen vill ha är en gudstjänst. Många gissar vad han egentligen kritiserar, men en nyckel ligger i att festerna i hednatemplen i staden var ganska vilda, och en annan att han använt templet (i Jerusalem) för att förklara vad församlingen, och de enskilda kristna, egentligen är. Han använde inte synagogan … I synagogan samlades man, man åt och diskuterade och studerade Guds ord, men templet var något helt annat. Där frambars offret, och där var Guds särskilda närvaro i det allra heligaste, dit endast översteprästen fick gå in, och endast en gång om året (försoningsdagen), och då endast för en kort ceremoni. Det var mötesplatsen mellan Gud och människa.

Vidare ger Paulus den formel för vad Jesus sade vid sin sista måltid, som fortfarande används i de flesta kyrkor. ”… till minne av mig” betyder för oss svenskar i dag någon sorts erinran. Men för judar under det första århundradet betydde det att det som skulle kommas ihåg blev närvarande på nytt. Det blir helt otvetydigt när man tittar på texter och ritualer kring framför allt de stora festerna. Annars blir det hela bara teater eller charader. ”Det nya förbundet” ersätter inte något gammalt, utan fullbordar, sammanfattar och fullkomnar det befintliga. Vi har en helt annan rättstradition, där vi oftast börjar nya kontrakt med att ”detta ersätter alla tidigare överenskommelser”. För Paulus var det något omöjligt, ett förbund kunde stadfästas, utökas och preciseras – eller upphöra. Men aldrig ses eller förstås utan sin historia. En annan notering kan vara hur Jesus sammanfattade saker: ett förbund ingicks med vin och blod, såtillvida att man (också bland hedningarna) offrade ett djur och drack ett par glas vin; för Jesus blev vinet till hans eget blod, och han själv var offerlammet.

Till slut kan man lägga märke till att aposteln nogsamt skiljer mellan sina olika källor, vad som kommer från honom själv, vad som kommer från de övriga apostlarna och vad som kommer från Gud själv. Det första är klart, men man diskuterar var gränsen går mellan vad som kommer från apostlarna och vad som kommer från Gud. Ett förslag är att han hört en del, och att han haft diverse uppenbarelser därutöver. Ett annat förslag är att han hört i stort sett allt via apostlarna, men att han skiljer mellan vad de återgav som Jesu ord, och vad som var deras tillämpningar, eller sådant som de hanterat vartefter frågorna kommit upp, som i Apg. kapitel 11 respektive 15.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar