tisdag 16 augusti 2011

Kapitel 13 & 14 i Paulus 1:a brev till de kristna i Korinth.

Paulus går vidare med hur de firar gudstjänsten.
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera. Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter. Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar. Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen. Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar. Att profetera är bättre än att tala med tungor, såvida man inte kan tolka sina ord så att församlingen blir uppbyggd.

Nej, bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas? Och om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid? På samma sätt med er: om ni inte använder tungan till att tala begripligt, hur skall man då kunna uppfatta vad ni säger? Då talar ni ju ut i tomma luften. Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan ljud. Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar och han en främling för mig. På samma sätt med er: när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. Därför skall den som talar med tungor be om förmågan att tolka sitt tal. Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt.

Vad innebär nu detta? Jo, att jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft. För om det är i ande du ber en tackbön, hur skall då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det. Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. I lagen står det: Genom människor med andra språk och främmande tungomål skall jag tala till detta folk, men ändå skall de inte lyssna till mig, säger Herren. Därför blir tungotalet ett tecken för de otroende, inte för de troende, medan det profetiska talet blir ett tecken för de troende och inte för de otroende. Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: "Ni är galna." Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: "Hos er finns verkligen Gud."

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; Gud är inte oordningens Gud utan fridens.

Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten. Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit?

Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd. Mina bröder, sök att vinna profetians gåva, men hindra inte tungotalet. Låt allt ske värdigt och med ordning.

Dessa två kapitel hänger, tillsammans med kap 12, ihop som en mycket väl samlad enhet. Ofta läser man dem var för sig, som om de handlade om skilda saker, eller som om aposteln kommer att tänka på litet olika saker vartefter han skriver (vilket jag inte tror är fallet). Kapitel 13 brukar kallas kärlekens lov, och används i många sammanhang. Jag tror att en nyckel kan vara att byta ut ordet kärlek mot Gud. Jesu frälsningsverk får inte sin kraft ifrån hur svårt han led – andra har också lidit mycket, och kanske ännu mer – utan i hur mycket han älskade! De andliga gåvorna är värdefulla, men egentligen endast i kärleken. Också gudlösa människor gör goda, och stundom fantastiska, saker, men Paulus menar att det blir litet meningslöst.

Paulus försöker vidare att sortera litet i vad som förekommer i församlingen, i avseende profeterande och tungotal. Han menar att tungotalet har sin plats, men att det lätt går snett. Hela hans fokus verkar vara att bygga upp församlingen, och att sprida evangeliet. Allt som har andra syften eller annat innehåll blir fel. Det förtjänar kanske också att påpekas att profeterandet hade föga, om ens något, med orakel att göra, utan fastmer handlar om att säga sanningen, Guds sanning, att förklara skriftens ord. När jag läser den sista meningen kommer jag osökt att tänka på att några blev berusade vid måltiden… Det här är emellertid ett annat moment i sammankomsten. Så här långt vet vi alltså att den innefattade en formaliserad måltid, med ”välsignelsens kalk som de välsignade”, och någon sorts förkunnelse. Vi kan med säkerhet utgå ifrån att de också läste något ur den heliga skrift.

Tänker man efter ett varv till, och funderar över vad han kritiserar, och vad han uppmanar till, så förefaller det så här långt som om han vill upprätta en ganska elementär ordning. Man skall inte stämma varandra, man skall inte dricka sig berusad vid nattvarden, man skall inte pladdra på ohämmat, utan man skall ta hänsyn till varandra i hela församlingen, och man skall genomföra sammankomsten med värdighet och ordning. Det förefaller kanske inte särskilt kontroversiellt för oss. Men vad skall man göra med att han säger att kvinnorna skall tiga? Det står som det står… Jag har hört ganska många förklaringar av vad det egentligen betyder, och de flesta går ut på att det inte är tillämpligt på oss, på vår tid och våra förhållanden. Jag har ofta undrat över om slutsatsen kommer före resonemanget, eller om det kommer av en djup reflektion över vad Paulus vill ha sagt. Som katolik är jag fri, vilket innebär att det är kyrkans roll att med hjälp av traditionen förklara hur det skall tillämpas, och att avgöra om det av något skäl inte gäller oss, eftersom Petrus & apostlarna fick makten att binda och lösa, vilket de också har gjort t.ex. avseende blodsmat. Det förefaller mig som om andra måste söka grunden för den auktoritativa uttolkningen eller tillämpningen på annat håll, även om jag hittills inte riktigt begripit var.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar